Trip to Freedom

Just när jag sitter och tycker att jag undanhåller mina läsare allt som hände under min fantastiska och deprimerande resa till Palestina upptäcker jag att min vän Hanin skrivit ett fantastiskt resereportage från vår utflyktsdag till oasen Wadi al Qelt och Döda havet här.

Den dag Hanin skildrar var inte representativ för vår resa - normalt hade partimedlemmarna i Palestina bokat in våra dagar från morgon till kväll och vi hade inget som helst utrymme för sightseeing. Men just för att denna dag var så speciell blev känslan av det absurda med ockupationen särskilt påtaglig. Vi kunde resa till Döda havet för att vi hade svenska och amerikanska pass. Palestinier får inte sätta sina fötter där, fast det ligger bara några mil hemifrån och bevisligen ligger inom det kartorna kallar Västbanken.

Hatkärlek - från en av dem som styr Almedalen

Varje försommar de senaste åren har samma fråga inställt sig: Är det värt att åka till Almedalen? Och varje år tvekar jag allt mer, men jag har hittills bestämt mig för att åka i alla fall i sista minuten. Så jag var där ett par dagar i början av veckan, och eftersom jag tydligen tillhör dem som styr Almedalen tänkte jag komma med ett par kommentarer om denna tillställning.

Jag kan helt och fullt dela Björn Elmbrants hatkärlek till Almedalen. Det är ett fantastiskt tillfälle att träffa många gamla och nya politiska vänner i ett oftast soligt sommar-Gotland. Almedalen är en arena som är genuint öppen för alla - det kostar inget att annonsera ett seminarium i det officiella programmet, Almedalsbiblioteket har billigt kaffe och trådlöst nätverk med mera. Det brukar också kunna finnas ett och annat bra seminarium. Men samtidigt finns det så mycket med Almedalsveckan som gör mig så djupt deprimerad.

Gotland må vara en vacker ö mitt i Östersjön, men Almedalen är inte isolerad från det omgivande politiska landskapet i dagens Sverige. Almedalsveckans utveckling från Olof Palmes tal från ett lastbilsflak 1968 till dagens "särintressenas vuxendagis" avspeglar samhällsutvecklingen i stort. Eller som Elmbrant skriver: "Man kanske rentav kan säga att Almedalen är en slags karikatyr av hur det offentliga samtalet i Sverige ser ut: villrådiga partier, arbetsgivarintressen med miljonbudgetar för propaganda, och kaxiga medier, ofta i symbios med reklam- och kommunikationsbolag."

Tvärdrag har tillägnat sitt senaste nummer till den politiska broilern. I tidningen finns att läsa om hur antalet som är anställda för att utforma den socialdemokratiska politiken formligen exploderat under de senaste trettio åren, samtidigt som mer än 90 procent av medlemmarna försvunnit. Och samtidigt som ideologiska studier kommit allt mer på undantag. Detta är en del i ett större mönster där professionella PR-konsulter allt mer påverkar vad som beslutas. Detta är ett stort demokratiskt problem, som alla som läst Stuart Ewens briljanta intervju med public relations' fader Edward Bernays inser.

Det hela är också sammanflätat med det som de senaste veckorna beskrivits av både Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd och Fokus, Swedbank och Synovate - klyftorna i Sverige har vuxit dramatiskt de senaste femton åren oavsett regering. De rika drar ifrån och får ett kraftigt växande privat konsumtionsutrymme, främst som en konsekvens av kraftigt växande kapitalvinster. De allt större bolagsvinsterna hör samman med att makten att påverka politiken tillfaller i växande grad dem som har pengar att betala för sitt inflytande. I Almedalen ser man hur näringslivets organisationer har råd med rosévinsmingel och bjudluncher medan det klagas när Arena bara bjuder på plockmat. Samtidigt ingår denna bjudkultur i det som gör det möjligt för människor som inte har stora organisationer bakom sig att vara i ett sommar-Visby där rika stockholmares efterfrågan tycks sätta prisläget.

Kanske har Emil Berg rätt i att man helt borde strunta i Almedalen och bygga organisation i stället. Och det kunde säkert vara en smart mediastrategi för vänsterpartiet att bojkotta Almedalsveckan och genomföra en organisatorisk offensiv bland alla de som inte har råd att resa bort på semestern - ett sätt att i stil med Ung Vänsters framgångsrika 90-talsstrategi göra en poäng av att man inte är ett parti som alla andra. Men det kan aldrig vara en metod för arbetarrörelsen i sin helhet att utebli från den plats där den centrala zonen möts, där man kan utöva påverkan genom närvaro och argumentation.

Om jag då själv skulle gå in och mediekonsulta för ett ögonblick skulle jag råda framför allt LO att mobilisera folk till Almedalen och se till att dränka arbetsgivarintressenas jippon med det som alltid varit vår starka gren - styrkan i vårt antal. Om rörelsefolk skulle promenera omkring i kvarteren kring Donners plats under den där veckan, kila in på seminarierna och minglen och ställa frågor utifrån ett löntagarperspektiv skulle det nog se ganska annorlunda ut.

Och ärligt talat - det krävs inte så enormt mycket folk för att uppnå denna effekt. Antalet aktiva almedalsdeltagare, som går på mer än ett eller två av partiledartalen, kan inte vara mer än tusen personer. Så ett par hundra fackligt förtroendevalda skulle räcka alldeles utmärkt.

LO genomför redan en utmärkt programverksamhet i Almedalen, som bör kompletteras med en mobiliseringsinsats. LO hyr några vandrarhem och hus i eller i närheten av Visby, och erbjuder gratis boende till alla tillresta fackligt förtroendevalda. Sedan går förbunden in och tar resekostnader och förlorad arbetsförtjänst för ett överenskommet antal. Detta koordineras med mobiliseringsinsatser från partiet och sidoorganisationerna - här är det jätteviktigt med en bred rekrytering så det inte bara blir gruppen av heltidspolitiker och betalda tjänstemän. Totalt sett bör målet vara att arbetarrörelsen ska få 500 personer till Almedalsveckan.

Där kom ett alldeles gratis PR-tips. Nu ska jag sätta mig på uteplatsen och läsa fler goda romaner. Återkommer.

P.S. Måste bara påpeka att Björn Elmbrant är ute och cyklar i sin artikel när han skriver om centern och EMU i Almedalen 2003. De hade bjudit in en brittisk EMU-motståndare - som för övrigt var socialdemokrat - för att framföra varför en stor majoritet av britterna sade nej. Jasidan angrep genom att referera till att den brittiska nej-sidan gjort en film med ett inslag där en komiker körde ett skämt om EU och tredje riket. Det hela blev en stor story först när Maud Olofsson gick till motangrepp och sade att den av socialdemokraterna inbjudne Joschka Fischer var terrorist. En underhållande detalj i sammanhanget är att när Ja till Europa försökte skaffa sig ett exemplar av filmen skickade de ett mail till brittiska No Campaign och kallade sig EMU-motståndare trots att mailadressen uppenbarligen var @jatilleuropa.se.)

Henrik Schyffert i Almedalen 2008

Kulturen som (fossilfri) motor

Det är inte varje dag UNT:s spalter fylls med artiklar skrivna av företrädare för både majoritet och opposition, men idag finns där en artikel om varför det är rätt att Uppsala ansöker om att bli Europas kulturhuvudstad skriven av mig och Jan-Erik Wikström (fp).

För övrigt tycker jag att riksbankens direktion försöker skjuta elefanter med knallpulverpistol när de höjer räntan för att få ner prisökningarna. Riksbankschef Ingves kan hindra nyinvesteringar, få till fler uppsägningar och ge villaägare sömnlösa nätter med sina räntehöjningar. Men han kan knappast hindra en inflation som drivs av att oljan och maten blir kraftigt dyrare över hela planeten.

Visst, räntehöjningen är till viss del orsakad av politik, och guldregnet över de rika är vansinnigt av alla möjliga anledningar. Men ska man på allvar göra något åt inflationen måste det till kraftiga insatser för att minska oljeberoendet världen över - utan att för den sakens skull börja använda våra bästa jordar till att odla etanol. Dylikt kan man läsa om i Ordfront.

Och kulturkonsumtion är väldigt resurssnålt...

True believers mellan två eldar

Direkt efter den irländska folkomröstningen tycktes uppslutningen vara stor i EU-etablissemanget att man skulle köra på i alla fall som om inget hade hänt. Men nu börjar det bli oro i leden och land efter land darrar på manschetterna kring Lissabonfördraget. I Tjeckien och Tyskland pågår nu rättsliga prövningar av ifall man verkligen kan underteckna fördraget, medan Polens president tycks vilja frysa ratificeringen helt och hållet.

Detta är naturligtvis väldigt tacksamt för den svenska socialdemokratiska partiledningen. För trycket från rörelsen är massivt för att inte godkänna fördraget utan garantier för kollektivavtalen och konflikträtten. Samtidigt vill partiledningen inte stå med skammen i EU för att ha skjutit upp fördragets godkännande. Men nu kan Urban Ahlin med gott samvete kovända i frågan och säga att det "finns nu ingen anledning att stressa fram" med ratificeringen. Man tycker sig höra en rejäl pust av lättnad - off the hook.

Efter ett sådant här besked är det lätt att ställa sig frågor. Varför kunde inte Mona Sahlin ha sagt direkt efter irländarnas nej att det nu är dags att förhandla fram ett nytt fördrag som tar starkare hänsyn till löntagarnas rättigheter? Hon hade garanterat haft ett stöd för det, såväl i rörelsen som i den allmänna opinionen. I stället har partiledningen hymlat i frågan i flera veckor. Och fyra socialdemokratiska EU-parlamentariker har skrivit en artikel i AiP med märkliga formuleringar om att Irlands nej är ett veto mot fördraget men ändå inte.

Vad är det som gör att de svenska socialdemokraterna inte vågade gå i första ledet och säga att ett nej är ett nej, utan överlät det på några centraleuropeiska presidenter? Jag tror att svaret är ganska enkelt. Vi har att göra med true believers, som ännu inte gjort upp med sin barnatro på att allt europeiskt samarbete är bra samarbete. För det ligger faktiskt en kärna av sanning när Ann-Charlotte Altstadt, som skriver krönikör bland annat i LO-tidningen, beskriver EU-entusiasterna som svenska förvirrade maoister på Kinabesök 1967. Visst, allt är inte himmelriket men kineserna var ju på väg mot (eu)topia och det var ju den avlägsna framtiden som räknades, inte verkligheten.

I Ekots lördagsintervju den 24 maj 2008 beskrev Marita Ulvskog situationen i partiet som att socialdemokrater under en lång period var antingen EU-predikanter eller EU-protestanter. Nu är vi i stället EU-praktiker som gillar läget och försöker göra så mycket som möjligt också i EU för att driva vår politik och ideologi, menade Ulvskog.

Jag tycker att Ulvskog satte huvudet på spiken i det uttalandet. Möjligen hade hon kunnat lägga till att det ekumeniska arbetet inte är fullgånget än och att rester av den gamla tron finns kvar i den EU-predikande partiledningen.

Så medan partiledningen nu sitter och funderar på nästa drag kan jag tipsa om förslagen i Socialdemokratiska EU-kritikers uttalande efter den irländska omröstningen. Där finns ett gäng konstruktiva förslag på hur vi kan göra dagens EU-samarbete bättre. Det allra viktigaste - som Sverker Gustavsson förklarat i en mycket bra och pedagogisk artikel i Tiden 2/08 (inte på nätet!) - är att det tydligt markeras att de sociala rättigheterna är överordnade marknadens fria rörlighet.

För övrigt pågår debatten för fullt i Upsala Nya Tidning om framtiden för vårt nya konserthus. Jag och Bo Östen Svensson har skrivit en insändare som publicerades idag där vi säger att "Det är poänglöst att privatisera Konserthuset". Läs mer här.

Kom inte och säg att bloggen är död!

Påståendet att bloggen är död har haft en förmåga att återkomma då och då i debatten, till följd av att enskilda personer som fått andra forum att föra fram sina åsikter på slutar blogga. Men nu tror jag faktiskt att debatten om bloggens död är död, om inte för evigt så för en lång tid framöver.

Bakgrunden är naturligtvis debatten kring FRA-beslutet, där hela den digitala sfären mobiliserades till ett försvar för den personliga integriteten. En mäktig allians bildades av bloggare från vänster till höger - en allians som varit i vardande i flera år genom det samarbete som skett mellan Ordfront och Timbro kring kampen mot övervakningssamhället. Denna allians stöddes helhjärtat av journalister och mediebolag som såg källskyddet som hotat.

Jag är ganska övertygad om att regeringens seger genom fulspelet i riksdagen i förra veckan kommer att framställas i historieböckerna som en Pyrrhusseger. Den kraftiga mobiliseringen som skett inför FRA-beslutet innebär att de som vill stärka den personliga integriteten nu tagit initiativet. Och vi (jag skriver vi därför att jag delar uppfattningen, även om jag själv inte bidragit till denna mobilisering mer än högst marginellt) har ingen lust att släppa det.

Man ska naturligtvis inte ta ut några segrar i förskott, men min ryggmärgskänsla säger mig att framtiden tillhör den personliga integriteten. Den period som inleddes den 11 september 2001 går mot sitt slut. Jag tror att vi befinner oss mitt uppe i ett globalt opinionsskifte där Sverige har alla möjligheter att ta täten. Och i just denna fråga kan vänstermänniskor och ideologiska liberaler hitta varandra.

FRA-striden har också fört det goda med sig att mitt eget parti börjat nyktra till i de här frågorna. Omröstningen i riksdagen i förra veckan innebar döden för begreppet "Bodströmsamhället". Förhoppningsvis kan nu initiativet Sossar mot Storebror leda till att debatten fortsätter röra sig i rätt riktning. Det handlar om integritet, mänskliga rättigheter, övervakning och stegen mot storebrorssamhället, men initiativet andas också ett nytänkande kring frågor kring fildelning och bredbandspolitik (digital allemansrätt).

Och min egen blogg är precis lika lite död som bloggen i allmänhet. Jag började blogga i juli 2005. Sedan dess har mitt bloggande sannerligen upplevt toppar och dalar. Det finns perioder då jag skrivit fler inlägg om dagen medan jag andra perioder (som under maj och juni 2008 exempelvis) knappt skrivit alls. Svängningarna beror till stor del på min egen arbetsbelastning, men självklart också på grad av inspiration att skriva och om det finns viktiga saker att skriva om. Så alla som undrat/beklagat sig över min relativa digitala frånvaro de senaste månaderna - det finns ingen anledning till oro. Här är jag!

Så till avdelningen lästips - läs den första delrapporten i Arbetarrörelsens Ekonomiska Råds låginkomstutredning (pdf). Rapporten visar hur klyftorna i Sverige ökat de senaste åren. Utredningen tvingar socialdemokratin att leverera ett svar - hur ska denna utveckling brytas och vändas? Det blir den centrala frågan för debatten inför den socialdemokratiska partikongressen och valmanifestet. Och det går alldeles utmärkt att skriva ut rapporten och läsa den i hängmattan/i hammocken/på en filt i en park...

Respektera Irlands folkomröstning och använd tillfället att reformera EU!

Jag har just återkommit från en omtumlande, fantastisk och deprimerande resa till Palestina. Återkommer på den och andra punkter. Men här kommer ett purfärskt uttalande från Socialdemokratiska EU-kritikers styrelse om det irländska nejet:

Socialdemokratiska EU-kritiker välkomnar Irlands nej och konstaterar att Lissabonfördraget därmed fallit. Vi utgår från att EU:s demokratiska spelregler respekteras. Det är nu upp till alla demokratiska krafter att motarbeta alla försök till manipulation av resultatet i den enda folkomröstning som tillåtits om detta fördrag. Nu gäller det för den europeiska arbetarrörelsen att ta tillfället i akt att skapa ett socialt Europa.

För att ett fördrag ska godkännas måste varje EU-land säga ja till det. Det irländska folkomröstningsresultatet innebär att Lissabonfördraget faller. Den svenska ratificeringsprocessen ska därför avbrytas. Allt annat vore odemokratiskt. Det finns inget skäl att ratificera ett dokument som inte kan antas som EU:s fördrag.

Om EU nu väljer att gå vidare som om ingenting har hänt, signalerar det att små stater såsom Irland och Sverige kan köras över. Vi förutsätter att Sveriges regering och opposition gemensamt står upp för att det inte är acceptabelt med olika spelregler för små och stora medlemsländer.

Lissabonfördraget skulle ha inneburit en massiv överföring av makt till EU och dess institutioner. På centrala områden, såsom straffrätten, skulle Sveriges självbestämmande ha inskränkts. Unionen skulle alltmer ha fått karaktären av militärallians. Unionsrätten skulle formellt ha överordnats Sveriges grundlag. EU skulle i praktiken ha fått en president och en utrikesminister med stora befogenheter att styra över medlemsländerna. Lissabonfördraget skulle därmed ha lett till inskränkning av Sveriges självständighet och möjlighet att tala med en egen röst i världen.

Socialdemokratiska EU-kritiker välkomnar därför resultatet i den irländska folkomröstningen och betonar att detta måste respekteras av medlemsländerna. Detta är det tredje folkliga nej:et till det fördrag som tidigare gick under namnet EU-konstitutionen. Vi är övertygade om att också andra länder skulle ha sagt nej om befolkningen i de övriga EU-länderna hade tillåtits rösta om fördraget. Europas ledare måste lyssna på detta utbredda missnöje över vart EU är på väg.

Fördraget måste nu omförhandlas. Detta är tillfället för den svenska socialdemokratin att påverka EU i en riktning bort från ökad överstatlighet och marknadsliberalism. Vi kan nu förverkliga visionen om ett EU som värnar sociala rättigheter, agerar solidariskt gentemot omvärlden och bygger på självständiga länder i samverkan.

Socialdemokratiska EU-kritiker uppmanar därför det socialdemokratiska partiet att inför de kommande fördragsförhandlingarna verka för:

1. Att strejkrätten skrivs in i fördraget som en rättighet överordnad fri rörlighet av tjänster, kapital och varor.
2. Att det i fördraget skrivs in att nationella lagar och kollektivavtal, vars syfte det är att skydda löntagarna, ska respekteras.
3. Att full sysselsättning införs som det överordnade målet för den samordnade ekonomiska politiken.
4. Att kontrollen över Europeiska centralbanken demokratiseras.
5. Att det inte fördragsfästs att euron är den gemensamma valutan, alternativt att svenskt undantag förs in i fördraget.
6. Att miljöskyddsregler ska fungera som minimiregler. Den inre marknadens regler ska inte kunna förhindra enskilda länder från att föra en mer progressiv politik.
7. Att medlemsländer enskilt ska kunna reglera såväl handel som införsel av vissa varor som anses ha stor betydelse för folkhälsan, exempelvis alkohol.
8. Att de nationella parlamentens makt ökar och kommissionens makt minskar. Bland annat bör de nationella parlamenten kunna föreslå lagar för EU.
9. Att unionsrättens företräde framför nationell lag inte skrivs in i fördraget eller i dess bilagor.
10. Att den s k pasarrellen, som gör det möjligt för EU att ge sig själv mer makt utan föregående fördragsändring, tas bort. Om EU ska få makt att besluta över fler områden med majoritetsbeslut, måste detta föregås av en fördragsändring.
11. Att det inte inrättas någon permanent ordförande (president) eller hög utrikesrepresentant (utrikesminister).
12. Att medlemsländerna ska ha rätt till en självständig utrikespolitik, och inte tvingas in i någon ”gemensam utrikespolitik” med lojalitetskrav. Gemensamma ståndpunkter i utrikespolitiken kan ibland vara eftersträvansvärda, men det finns ingen orsak att fördragsfästa detta.
13. Att skrivningar som innebär en målsättning om ett gemensamt försvar stryks.
14. Att skrivningar som kan tolkas som gemensamma försvarsförpliktelser stryks.
15. Att inte tillåta förändringar i röstvikterna som förändrar maktbalansen till förmån för de stora länderna.

Sedan Lavaldomen har kritiken mot den marknadsliberala dominansen i EU vuxit sig allt starkare inom arbetarrörelsen. Socialdemokratiska EU-kritiker har nystartat och har en ny färsk styrelse med Anna Hedh i spetsen. Vi vill kanalisera denna kritiska våg till ett konstruktivt arbete inför valet i juni 2009. Det handlar om att förändra och förnya socialdemokratins EU-politik. Var med du också!

Du som är medlem i en socialdemokratisk grundorganisation kan bli medlem i denna växande rörelse genom att betala in medlemsavgiften 150 kronor (75 kronor för icke förvärvsarbetande) på föreningens plusgiro 10 48 14-9. Glöm inte att ange namn och adress vid inbetalningen.

Rättvist Europa

Det är med stor stolthet jag kan presentera något jag jobbat en hel del med under våren - ABF:s studiesatsning Rättvist Europa. Satsningen vill insprirera till ett större engagemang i Europafrågor inom LO-facken. Det är ett tillfälle för fackliga medlemmar att diskutera problem och möjligheter i dagens Europa.

Materialet är producerat inför höstens stora folkrörelsemöte, European Social Forum i Malmö i september, men kan förhoppningsvis ha en längre hållbarhet än så. Dessa frågor
är minst lika aktuella inför EU-valet 2009 och framöver.

Klicka in, inspireras och dra igång en studiecirkel!

Slagord på första maj 2008

Jag ska snart ut och demonstrera. Mitt hedersuppdrag som megafonör har i år utvidgats till ett uppdrag att utforma årets slagord i LO och socialdemokraternas förstamajtåg i Uppsala. I år ropar vi följande:

- Bygg – bort – bostadsbristen!

- Frihet – Jämlikhet – Solidaritet

- Halva makten – hela lönen!

- Heja sjuksyrror friskt humör – det är ni som susen gör!

- Heja sossar nu gå på – en seger i valet vi väntar på – heja heja heja!

- Högerpoli-ti-ken är sig lik – tar från fattig och ger till rik!

- Inga pigor åt överklassen – Låt dem skura de egna dassen!

- Lika lön – oavsett kön!

- Palestina – Solidaritet!

- Reinfeldt våra pengar tar – ger till dem som redan har!

- Ropen skalla – arbete åt alla!

- Rör inte vårt kollektivavtal!

- Rött – kort – åt borgarna!

- Tryggheten förstörs – alla berörs!

- Tåga på – mot de blå!

- USA – ut ur Irak!

- Vi tror på frihet och solidaritet – Kämpar för Alliansfrihet!

- Vi är många, vi är starka, krossa rasismen nu – hej!

- Vägra vara utbytbar – kräv kollektivavtal!

Vi har också några slagord med fråga och svar:

- Vad ska vi göra? – Krossa rasismen! – Vad ska vi göra? – Krossa rasismen! – När? – Nu! – När? – Nu! – När, när, när? – Nu, nu, nu!

- Vad behöver Sverige? – Sverige behöver en soc-i-aldemokratisk regering igen!

- Vi säger nej – NEJ – nej – NEJ – nej och åter nej till Reinfeldt! (varannat nej ropas av megafonören, varannat av talkören)

Och om andan faller på kan vi använda dessa också:

- För ett Alliansfritt Sverige!

- Hopp, hopp, hopp – kärnvapenstopp!

- Högerpakt – Välfärdsslakt!

- Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet

- Israel – ut – ur – Palestina!

- Kampen fortsätter – högern ska stoppas!

- Klasskamp – kvinnokamp!

- Moderat pol-i-tik – gör den rike mera rik!

- Ropen skalla – bostad åt alla!

- Ropen skalla – Muren ska falla!

- Ropen skalla – sjukvård åt alla!

- Ta från de rika – dela lika!

Samling i Odinslund 13.30, avmarsch 14.00, mötet på Vaksala Torg börjar ca 14.30. Var där ! Vi planerar också att visa rött kort mot borgarna i en mer konkret form. Håll utkik.

Och det har sålts drygt 200 biljetter till festen på Flustret. Det är färre än stockholmarnas 900 biljetter till festen på Street, men de bor i en större stad och deras fest samlar fler än ett parti. Hade gärna varit där också, men kliver på nattåget klockan 23 i kväll för att fira en av mina fastrars 80-årsdag i Skellefteå i morgon. Så det får räcka med en fest i kväll...

Fira Första maj!

I dag firar Uppsala in våren, i morgon kämpar vi för rättvisa. Här är tiderna för LO och socialdemokraternas tåg:

13.30 Samling Odinslund (nedanför Carolina Rediviva)

14.00 Demonstration genom Uppsala till Vaksala torg

14.30 Möte på Vaksala torg,
Musikunderhållning av STGK, politiskt hiphop-kollektiv från Stenhagen, tal av fackliga och politiska företrädare bland annat Erland Olausson, LOs förste vice ordförande

16.30 EFTERFEST på restaurang Flustret, buffé och mingel
200 biljetter sålda, det kommer bli en fantastisk fest! Ni som inte har förköpt biljetter är också välkomna men vi kan inte garantera att det finns mat till de som ej förköpt biljetter.

Vi ses!