Ett steg på vägen att tygla privatiseringsindustrin

Den stora stridsfrågan på den socialdemokratiska partikongressen har handlat om vinster i välfärden.

De ofta transnationella vård- och skolkoncernernas miljardvinster på våra skattemedel upprör socialdemokrater. Allt fler ser också hur privatiseringspolitiken håller på att skapa ett helt nytt samhälle, där allt fler beslut om människors grundläggande välfärd kommer att vägas på lönsamhetsvåg. Om man pratar med ombud på tu man hand så säger de allra flesta att de tycker att vinstuttag inte hör hemma i välfärden, utan att eventuella vinster måste återinvesteras i verksamheten.

En högljudd men ganska liten grupp S-politiker i Stockholms län har dock ridit till vinstdriftens försvar, och fått eldunderstöd av privatiseringsindustrins lobbyister. De lyckades få igenom sina krav i det förslag partistyrelsen lade till kongressen, där man inte går emot vinsterna utan i stället vill ha mer av det jag brukar beskriva som privatiseringsbyråkrati. Den privatiserade verksamheten ska kvalitetskontrolleras.

Under kongressen har det pågått intensiva förhandlingar mellan partistyrelsen och de kongressdelegationer som krävde vinstförbud och/eller vinstbegränsningar för privatiseringsindustrin. Förhandlingarna har varit svåra och ansträngda, men i slutändan blev man överens.

Kärnformuleringen på detta område i de igår antagna riktlinjerna lyder: “Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till aktieägarnas vinstuttag. För att genomföra detta krävs en ny reglering som syftar till att uppnå högre kvalitet i välfärden och skärpta etableringskrav.”

Det jag och många med mig saknar i denna formulering är en skrivning som tydligt säger att Socialdemokraterna vill lagstifta om att vinster ska återinvesteras i verksamheten, eller åtminstone om en begränsning av vinstuttagen. Avsaknaden av detta gör skrivningen något schizofren. Den första meningen är ju ett tydligt nej till vinster i välfärden. Men i den andra meningen står bara att vi vill skärpa regleringen av den privatiserade verksamheten, inte att vi vill lagstifta om begränsade vinstuttag.

Det var denna skrivning man kunde mötas i. Det är en klassisk socialdemokratisk kompromiss - ingen är riktigt nöjd, ingen är riktigt besviken. Kompromissen förhindrade en öppen och skarp konflikt som skulle ha spelats upp i medierna i dagar och veckor framöver och stått i vägen för den mediebild av en enad och revanschlysten socialdemokrati som partiapparaten arbetat så hårt för att etablera.

För egen del konstaterar jag att det var så här långt man kunde driva det i det läge det socialdemokratiska partiet och samhällsdebatten befinner sig i under hösten 2009. Jag är helt övertygad om att den folkliga ilskan mot privatiseringarna bara befinner sig i sin linda.

Det fina opinionsarbete som nu inletts på olika håll, parat med de avslöjanden som nu står som spön i backen om hur privatiseringsindustrins vinsthunger påverkar vår gemensamma välfärd, kommer att leda till en växande folklig opinion. Riktlinjernas formulering, som innebär att partiet är ideologiska motståndare till vinstuttag i välfärden, ger alla möjligheter för en rödgrön regering att lägga mer långtgående förslag än de som antagits på denna kongress.

Låglönelinjen

I senaste numret av Ordfront Magasin, som utkommer idag, har jag en artikel om den nymoderata låglönelinjen.

Sen jag skrev artikeln har regeringens eget finanspolitiska råd uttalat att "regeringens pedagogik i fråga om jobbskatteavdraget lämnar mycket i övrigt att önska". I sina kommentarer till budgetpropositionen skriver denna samling av i huvudsak högerinriktade ekonomer:

Men den viktigaste effekten [av jobbskatteavdraget] är med all sannolikhet att lönerna på sikt blir lägre än de annars skulle ha blivit. Det kan bero både på att enskilda individer sänker sina reservationslöner (de lägsta löner man är beredd att ta ett arbete till) och på att de fackliga lönekraven blir lägre om de sysselsatta får högre disponibla inkomster genom en skattesänkning.

Det säger sig själv varför regeringen inte vill vara särskilt "pedagogisk" om detta. Men läs artikeln och se vad det är regeringen inte vill berätta.

Social demokrat

Det börjar redan på Uppsala centralstation. Jag blir hejdad på väg till tåget av en partimedlem som undrar om jag sett en annan partimedlem. Plötsligt dyker denna andra partimedlem upp med andan i halsen tillsammans med ytterligare en kamrat. Vi slår följe på resan till Stockholm och pratar politik och influensehysteri.

Det fortsätter på Stockholms central, där den grå massa av människor som ständigt är på väg nånstans plötsligt upphör att vara en grå massa. Jag upptäcker att jag känner igen massor av ansikten omkring mig. Jag börjar samtala med vänner från när och fjärran.

På pendeltåget ut till Älvsjö är var och varannan resenär en socialdemokrat. De som står bredvid mig pratar hur man ska få till stånd nya bostäder i en kommun som av dialekten att döma ligger någonstans i Västsverige.

På perrongen och på vägen ut ur pendeltågsstationen kramas jag och skakar hand så det står härliga till. Ungdomsförbundets ordförande kramar mig och säger att kongressen är en smittspridare. Jag ler och tänker på det virus som just nu håller på att skapas här, i Älvsjö, där sociala demokrater från hela landet möts.

Arbetarrörelsen bygger på kollektivets kraft. Ensamma och splittrade är vi lätta att slå, men när vi förenar oss finns inget som kan hindra oss att tillsammans nå vårt mål.

En kongress handlar om just denna kollektivets kraft. Vi kommer samman, gör politiska vägval, vinner kraft hos varandra. Och vi utformar en politik som handlar om att tillsammans så kan vi åstadkomma mer än en och en och om att demokratin är överordnad marknaden.

Jag känner denna kollektivets kraft ända in på kroppen. Den får mig att må bra, den gör mig glad, den ger mig styrka. Jag hade aldrig varit så engagerad som jag är och har varit, jag hade aldrig orkat med alla motgångar om det inte hade varit för denna kollektivets kraft. Alla vi som arbetar tillsammans, i Sverige och i världen, för ett jämlikt och solidariskt samhälle.

Sverige kallnar

Det är mycket nu. Jag gillar när det händer grejer, men har en irriterande förmåga att ta på mig lite för mycket för att hinna andas mellan varven.

Det stora som händer är turnerandet och föreläsandet utifrån boken Sälj hela skiten eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden. Hittills i höst har jag hunnit föreläsa om den fem gånger, och fler ska det bli. Jag deltar också i kampen mot privatiseringarna på olika sätt.

Men jag skriver också artiklar och föreläser om hur regeringspolitiken ökar klassklyftorna dramatiskt, om folkrörelse samt om EU och Lissabonfördraget. Jag håller en del föreningsutbildningar, jobbar med ett Palestinaprojekt och deltar i diskussionerna kring att starta en ny vänstertidning i Uppsala. Och så uppdraget som kassör i Uppsala arbetarekommun, mina kommunalpolitiska uppdrag i kulturnämnd och kommunfullmäktige och uppdraget i Ordfronts styrelse. Puh!

I såna här lägen är det lätt att se sin egna tid krympa till ingenting. Men nu har jag, peppar peppar, fått viss kontroll på det hela. Så då kan jag åter bli lite kreativ:


Sverige kallnar
Mörkret breder ut sig

Kylan biter hårdast
för den som inte har ett hem.
För den som
inte kan tända några stearinljus
inte kan vrida upp termostaten
inte kan krypa ner under duntäcket.

Kylan biter hårt
för den som tvingas upp före gryningen
av väckarklockans aggressiva larm
och sömngångaraktigt
tvingar sig ut i råkylan.

Det är kallt och mörkt i Sverige
isande tyst
när maktens eliter
kliar varandras ryggar.
När ekonomin, politiken och medierna
styrs av samma värderingar
med samma projekt:
Att bygga pyramiderna åter
stenblock för stenblock.

De ser ner från toppen
skrattar åt alla som gick på
den enkla.
Att vi bryter utanförskapet
genom att göra allting sämre
för den som står utanför.

Ser den långtidssjuka
fylld av skräck inför en framtid
då socialkontoret är den enda utvägen
gråter inför vanmäktiga fackombud
över hur det kunde bli så här.
Hon som gjorde allting rätt
jobbade och slet
på jobbet och utanför
tills kroppen inte mäktade med längre.

Ser hur de rika blir rikare
hur klassklyftorna skenar
hur förorter brinner
och rädslan för Den Andre
breder ut sig.

Den ljuva jämlikheten
tiden då vi lade bort titlarna
såg varandra i ögonen
i ögonhöjd
den tiden är borta nu.

Pyramiderna växer
de pyramider vi trodde
vi hade jämnat med marken
dessa gravkammare från en annan tid
nu är det välfärden de begraver.

Men vi har klarat det förr
med betydligt sämre odds
låt oss göra det igen.
Med gemensamma krafter
berätta för maktens män
att vi tar ingen skit
vi är här
vi är många
många fler än ni.
Och nu får det vara nog.

Vardagsglädje

Också i hösthetsen så kan det då och då dyka upp ett ögonblick av poesi. Så håll till godo med ett avbrott i politikflödet:

Hösthetsen avbryts
och ett oväntat fönster öppnas upp
för en dag av vardagsglädje
i goda vänners lag.

Kroppen tycks förlåta mig gårdagens synder
låter domen bli mild
I stället för betongkepsen
en känsla av att ha tryckt på CTRL+ALT+DEL
rebootat
startat på nytt.

Rask promenad i friska morgonstunden
till höjden över Gamlestaden
där forna fiender från fjärran
tillbringar den eviga vilan
samman med dem som vandrade stadens gator
i svunna tider.

Smoothie och creamcheesebröd
framför tv-såpor
Vardagens stunder
ibland de mest övernaturliga
då vi plötsligt möts
då människor faktiskt når fram till varandra
Då livets teater tar en paus
maskerna tas av
vi står inför varandra som de människor vi är
med vår storslagenhet och våra brister.

Jag är hel
jag är här
och plötsligt känns ingen utmaning för stor
ingen horisont för avlägsen.
I cafésamtalen reser vi till Indien och Chicago
drömmer om en arbetarrörelse som vågar drömma
vågar tro att kärleken är möjlig.

Stiger på tåget
och ser höstens brand i lövverken
genom fönstret i eftermiddagssolens sken
och plötsligt blir det obegripligt
hur jag kunde frukta hösten.

Innan den var här
såg jag höstens skräckansikte framför mig
hur sommarens värme
förbyttes i kyla
från ljuset sjunka vi mot mörkret.
Nu omfamnar jag hösten,
dess friskhet, dess färger.

Omfamnar höstsäsongens snabba skeenden
när allt ska trängas in
på de korta månaderna mellan sommarsemester och jul.
Önskar bara
att jag hade fler dagar
av vardagsglädje.

Ljuset kommer från väster

När valresultaten rullade in från distrikts-Norge i går kväll kändes det konstigt att inte vara där. I Folkets Hus i Oslo, där jag var för fyra år sedan när de rödgröna vann för första gången.

Mycket har hänt i Norge under de senaste fyra åren. Samarbetet mellan partierna och mellan rörelserna bakom dem har visat sig fungera bra. Norge har styrt bort från den nyliberala kursen och tagit viktiga steg i riktning mot en mer solidarisk samhällsutveckling. Och den sensationella segern för Arbeiderpartiet i Trondheim i kommunalvalet för två år sedan - den kommun som på många sätt står i framkanten och utgör en skyltfönster för vad en rödgrön politik kan innebära - visar att radikal och framsynt kommunalpolitik lönar sig.

Men mycket har också hänt i Sverige. För fyra år sedan brydde sig svensk socialdemokrati inte särskilt mycket om Norge - jag mötte Marita Ulvskog i vimlet i Folkets Hus på valnatten men det var allt. I år har svenska delegationer åkt västerut i parti och minut och Facebook och Twitter fylldes i går kväll först med spänd förväntan och sedan med glada tillrop och kärleksförklaringar till det norska folket. Ja, det var på den nivån att åtskilliga svenska socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister svor i sina uppdateringar över att SVT inte sände ett annat lands valvaka!

Den stora förändringen ligger självklart i valförlusten 2006, och i hur motståndarna till den borgerliga politiken letar efter vägar att vinna nästa val. Visst diskuterade socialdemokratin möjligheterna till en strategisk allians med i alla fall Miljöpartiet redan före förra valet. Men det var först efter valförlusten som frågan om en rödgrön allians på allvar blev en fråga i Sverige. Det tog tid för det hela att mejslas ut och innehöll en hel del dramatik och konvulsioner. Den socialdemokratiska partiledningen gjorde ett stort strategiskt misstag som inte från början inkluderade Vänsterpartiet. Men till slut, i december 2008, var det rödgröna samarbetet på plats.

Som synes på de blogginlägg jag länkar till ovan så har jag varit övertygad om förtjänsterna med ett rödgrönt trepartisamarbete betydligt längre än min partiledning. Bakom detta ligger en övertygelse om att det är rätt väg att gå, såväl på den kortare valtaktiska sikten som på den längre sikten som handlar om att långsiktigt förändra samhället i en solidarisk och hållbar riktning. Det rödgröna samarbetet tar fram det bästa i de medverkande partierna och får dem att ta gemensamt ansvar för att bygga framtiden.

Och underliggande finns också en förändring som är än mer betydelsefull. En kulturell förändring, där partitillhörigheten får allt mindre betydelse. Människor möts över klassiska organisatoriska gränser, inser att de har mer som förenar än som skiljer dem åt, och formulerar tillsammans ett modernt projekt för mer solidaritet och mindre marknadsliberalism. Och konstruktionen av detta moderna rödgröna projekt sker mellan människor som befinner sig mitt i den politiska bubblan, mitt i det Stockholm som förståsigpåarna dömt ut som förlorat land.

Efter sommaruppehållet har den svenska storstadspressen präglats av två motsatta trender. Dels börjar journalisterna själva uppmärksamma de allt mer uppenbara brister i välfärdens kvalitet som blir resultatet av privatiseringarna främst i Stockholm. Och samtidigt tar socialdemokratiska röster från samma region sig ton för att det trots de allt mer uppenbara bristerna ändå är viktigt att värna vinster i välfärden.

S-politiker från Stockholms län går just till öppna angrepp i medierna på partivännerna i Stockholms stad, på ett sätt som i mycket liknar de angrepp som riktades mot Skånes partidistrikt i vintras. Argument dyker upp på etablissemangets klotterplank om att socialdemokratin ska anamma centrala delar av den borgerliga politiken utifrån en konstruerad och mytologisk bild av vad "stockholmaren" är för något. Och jag börjar alltmer tro att de som bidrar till att befästa denna bild av att stockholmare av naturen inte är socialdemokrater är de bästa valarbetare borgerligheten förfogar över just nu.

När jag ser det som händer blir min känsla att de här människorna är desperata. Därför att de upptäcker att deras tid är över. Att strömningarna i samhället, i arbetarrörelsen och i själva logiken i den politiska processen pekar i en annan riktning än mot en fortsatt anpassning till marknadsliberalismen. Det rödgröna samarbetet skapar en effektiv spärr högerut, och hindrar socialdemokratin från att göra den ökenvandring som så många andra vänsterpartier i Europa gjort under de senaste decennierna.

Så här är mina ord till det fåtal i mitt parti som fortfarande inte riktigt verkar ha förstått vad timmen är slagen: Den nu så bejublade Jens Stoltenberg lyckades inte ens samla var fjärde väljare i sitt första val som Arbeiderpartiledare år 2001. Med 24,3 % av väljarna blev Ap för en tid uträknat som politisk kraft och Stoltenberg var starkt kritiserad som ledare. Det rödgröna samarbetet var inte Jens Stoltenbergs projekt, tvärtom, det drevs av fackföreningsrörelsen och av grupperingar bland de yngre inom de tre partierna som funnit varandra inom Nei til EU. Men Stoltenberg insåg med tiden att detta var Arbeiderpartiets möjlighet att hitta tillbaka till makten, och bet i det sura äpplet. Jag tror inte att han har ångrat sig.

Det finns en annan väg än att anpassa sig till den verklighet borgerliga politiska strateger på regeringskansli, tankesmedjor och ledarredaktioner försöker skapa. Det är att bjuda motstånd, skapa alternativ. Och det är vi i färd att göra, med hjälp av de idéer och de krav som väcks underifrån från de rörelser det rödgröna alternativet är uppbyggt av. Låt oss fortsätta på den vägen. Ljuset kommer från väster.

Sälj hela skiten-turné i Umeå

Turnén kring boken "Sälj hela skiten eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden" har nu tagit fart på allvar. Du kan följa vår framfart på bokbloggen, där vi kontinuerligt lägger upp våra nya inbokningar.

Som den som läst min lilla text om rötter och rotlöshet från i somras vet så härstammar jag från Västerbottens inland. Och det var väldigt trevligt att få besöka Umeå och föreläsa om boken förra måndagen. Ett femtiotal personer var med och lyssnade och diskuterade på det förträffliga Bokcafé Pilgatan. Sedan passade jag på att tillbringa några dagar i inlandet och hämta nya krafter.

Under besöket träffade jag Lars Bodén från Västerbottens Folkblad som intervjuade mig kring boken. Tidningen har under veckan som varit citerat boken på ledarplats vid flera tillfällen och idag beskriver huvudledaren såväl boken som en av dess författare lite mer utförligt.

Boken kan du beställa här. Och hör av dig om du vill att vi ska föreläsa om privatiseringar på din ort.

Kritisk massa

Kanske är det ett tecken på att man ägnat lite väl mycket tid på att fundera över olika domedagsscenarier när man använder sig av begrepp som "kritisk massa" i politiken. Men det kan kanske vara ursäktat, när man ägnat sig åt att titta på filmklipp som det här och reflekterat kring hur viktigt det är med demokrati för att hålla barbariet borta.

Begreppet kritisk massa handlar om hur stor mängd som måste finnas av ett radioaktivt ämne för att sätta fart på en kedjereaktion som orsakar en kärnexplosion. I fallet uran-235 - den vanligaste uranisotopen - är den kritiska massan 52 kg.

En folkrörelses kritiska massa handlar om att tillräckligt många människor ska engagera sig i ungefär samma fråga med ungefär samma ståndpunkt vid samma tillfälle och i samma geografiska område. Och när jag nu säger folkrörelse tänker jag inte på en organisation med stadgar och styrelser och allt det där, utan på det P O Enqvist beskrivit som en rörelse i människors hjärtan snarare än en organisation.

Hur skapar man en kritisk massa? Ja, det är lättare sagt än gjort. Dels måste folk vara förbannade, dels ska man ha en analys av det man är förbannad på och någon sorts idé om hur man bekämpar detta man tycker är dåligt. Och inte minst så ska tillräckligt många vara engagerade i att kämpa. Då kan det börja hända saker. Och ibland händer det snabbt.

Metoderna för att skapa den här kritiska massan är av ganska underordnad betydelse. Idag använder vi internet som verktyg för att försöka skapa kritisk massa - det kan vara effektivt men å andra sidan behövs de här intensiva mötena med en elektrisk stämning man nästan kan ta på också för att rätt dynamik ska uppstå.

Jag tror vi som håller på med politik på olika sätt ägnar alldeles för lite tid åt att fundera på hur vi arbetar med kollektiva processer för att få tillräckligt mycket människor tillräckligt engagerade för att saker och ting verkligen ska lyfta. Själv tror jag att frågan om privatiseringarna har all potential att uppnå kritisk massa någon gång i höst-vinter. Om folk är tillräckligt förbannade, och om engagemanget håller i sig i olika organisationer och runt omkring i landet.

Själv ska jag göra mitt bästa för att dra ett strå till stacken genom lite vanlig hederlig landsvägsagitation. På måndag på Bokcafé Pilgatan i Umeå börjar jag höstturnén. Turnéplanen uppdateras löpande på Sälj hela skiten-bloggen. Och saknas din stad i turnéplanen? Hör av dig så bokar vi in något!

Kommunalgrå vardag

När högsommarens hetta
övergår i sensommarens friskhet
när kvällarna kallnar
under de höga skyarna
vänder mänskorna åter till lärdomsstaden
Från ödemarkernas skogar,
från byar och städer
från fjärran horisonter.

Mänskofyllda gator
i luckan mellan
semestrarnas slut
och kylans ankomst.

Förväntansfulla postgymnasister
lämnat sina hemstäder
fyllda av drömmar
köar desperat i bostadsbristen
strövande i nollningsgrupper längs gågatan.

Mejlboxar fylls.
Vårens löften
ska förverkligas
beslut effektueras
kompromisser träffas
planer och program sättas i sjön.

Artiklar ska skrivas
föredrag och kurser hållas
e-post besvaras
och möten möten möten
Den oändliga mötescirkusen
Socialism är en bra sak
men den tar för många kvällar.


Den reformistiska socialistens öde
- det ständiga växelspelet
mellan rött och grått.

Rött för fanan
lågan som tändes
i kampens tidiga gryning.
Bekräftad i rörelsens ritualer
och i klasskänslan
djupt där inne i det klappande hjärtat.

Grått för den reformistiska praktiken
att gå in i den borgerliga staten
för att förändra den.
För landet vi byggde
i asfalt, betong och cement
socialismens ABC.
För snigelns långsamma färd mot sitt mål
med sugkoppen fast förankrad i verkligheten
och känselspröten spelande mot framtiden.


Den kommunala vardagens beslut fattas på det grå språket
Budgetuppräkning
Uppdragsplan
Detaljplaneändring

Språket för så många av våra segrar.
Kommunala reningsverk
Grundskola åt alla
Socialförsäkringssystemet
Reformverket byggt på stabil grund
av rättighetslagstiftningar och ramlagar
Land skall med lag byggas.
Marschen in i institutionerna
rönt med framgång.

Språket vi bordlägger vår entusiasm med
Språket som döljer makten
döljer motsättningarna
döljer politiken.
Ämbetsmannaspråket
varmed byråkratins järnhårda lag
maler ner alla motståndsfickor
anpassar oss
gör oss grå.

Kompromisserna
överenskommelserna
handslagen mellan maktens män och kvinnor
i besluten i stort och smått
hitta den smidigaste vägen att nå sina mål
reformismens praktik.

Samtidigt så begränsat
så svarslöst
när välfärdshistorien
spolas tillbaka
när vi låter våra landvinningar
rivas upp en efter en
Vi förbannar vårt tålamod
när spekulanterna
spelar hem ytterligare en giv
medan vi står och ser på.


Visst kan klassernas kamp
skymtas också i frågor om skyltar och infotavlor
eller beslutet om en ny biblioteksbuss
men de är fjärran från högsommarens drömmar.

Drömmar formulerade på det röda språket
språket som bottnar i planetens brunnar
som växer sig starkt överallt där människan inuti
tar ton och reser sig
mot makten.

Det röda språket
kärleken och upprorets språk
livets språk
som sätter hjärtan i brand
som inte lämnar någon oberörd
som kan frälsa
och förleda
agitationens språk
poesins språk.


En röd högsommar
då allt fast förflyktigats
då den jämngrå kommunala vardagen
ersattes av höga berg och djupa dalar
ökenvandring mot ruinstadens högsta topp
och ner igen.
Ständigt nya platser
nya sängar
nya människor.
Förlora fotfästet för en stund
hellre än att förlora sig själv.

Fri att tänka
reflektera
möblera
sitt eget mentala universum.
Närd av
den bottenlösa törsten
att mötas
att förstå.


De nära frågorna
angelägna
Inte socialismens förverkligande
inte ens på lite sikt
likväl viktiga.

Men var ryms de stora tankarna?
Var finns energin att tänka större
bredare
med tjockare penseldrag?
Att brinna
med den outsläckliga elden?

Tillbaka i tryggheten
tillbaka i stressen
tillbaka i den kommunalgrå vardagen
men lågan brinner än.

Drakars namn eller en sommar på resande fot

När jag spelade rollspel som tonåring lärde jag mig att den som kan en drakes sanna namn också besitter makt över den. Jag tänker ofta på det när jag ser på dagens storebrorssamhälle, hur vi både övervakas vart vi än går och hur vi viker ut oss själva över internet. Vi ger andra en oerhörd makt över oss själva genom att berätta de mest intima personliga detaljer. Själv trodde jag knappt mina öron när en vän berättade att han frivilligt installerat ett program som gör att andra kan se vart han är någonstans med hjälp av GPS kopplad till mobiltelefonen. Frivillig övervakning. Bye bye privacy.

Samtidigt känner jag ett växande behov av att faktiskt skriva om mig själv. Det hänger samman med en växande insikt om att den avpersonifierade politik vi lever med idag förfrämligar människor från hur samhället styrs. Makten övergår allt mer från politiker som man känner och kan relatera till och till en kår av anonyma byråkratpolitiker som snart inte går att skilja från ämbetsmannakåren. Jag vill inte vara en del av den utvecklingen.

Men det hänger också samman med att jag allt mer börjar se mig själv som en författare. Det är en dröm jag haft ända sedan jag var barn, som jag äntligen vågat börja kasta loss med. Jag publicerades i två böcker under maj månad. Nu sitter jag och funderar kring min första helt egna bok. Och som författare måste man faktiskt skriva om sig själv. Det finns inga genvägar från det, även om man självklart i exempelvis en romantext kan maskera sin egen person genom att skriva in delar av den i olika karaktärer.

Jag har nu tillbringat snart två månader på resande fot, med bara kortare mellanlandningar där hemma. Så många vandrarhem, stugor, uthyrningslägenheter, hotell och gästhus har passerat förbi att jag knappt minns hur min egen säng känns längre. Så många bussar, tåg, flygplan och färjor att koldioxidkontot är övertrasserat för lång tid framöver. Jag har åkt go-kart i Norfolk, minglat mot privatiseringarna i Almedalen, folkbildat, dansat och klappat händer i Jerusalem, sovit på ett tak i Jaffa, sysslat med ruin spotting i Galiléen och Petra, sett konsert i en amfiteater i Amman, mött halva min bekantskapskrets i min hemstad under SSU-kongressen, varit på bröllop och blivit rånad i Lincolnshire och upplevt Edinburghs stand-up-comedy-festival. Jag har druckit arabiskt och turkiskt kaffe, te med mynta, blaskigt brittiskt nescafé och vanligt hederligt svenskt bryggkaffe. Och jag har träffat så många fantastiska människor.

Jag har också upplevt fascinationen över att resa med en hyfsad internettillgång. De trådlösa nätverken är så pass utbyggda idag att det går att hitta wifi i de flesta städer i världen. Och jagat wifi har jag gjort - för att meddela mig med dem jag stundtals sett som mina följeslagare på resan - mina vänner på Facebook. Jag har haft en perfekt resedagbok och jag har fått glada tillrop från helt andra breddgrader under min resa. Se där en positiv aspekt av den frivilliga övervakningen.

Större delen av tiden har jag rest på egen hand, med en laptop, en iPhone, några skrivböcker och någon bok i släptåg. Dels för att jag trivs med det och dels för att syftet med sommaren har varit att tänka ut vad min nästa bok ska handla om. En frågeställning som kräver ganska mycket arbete på kammaren eller ännu hellre på något café i ett fjärran land. Var bottnar jag som människa, vad är det jag känner en så tvingande nödvändighet att skriva? Jag ska inte säga att jag är ända framme än så länge, men jag har hittat en väg jag nu följer.

Jag har skrivit så pennan har glött - om människor och miljöer jag upplevt, om civilisationers fall, om demokratins idé och utmaningar, om varför mänskliga relationer är så svårt när det borde vara så lätt. Min textsamling växer, och med den mina idéer kring min nästa bok. Och när sensommar så småningom övergår till höst inleds den verkliga kampen för att få tiden att räcka till för att behålla styrfarten i skrivandet. Samtidigt som så mycket annat spännande väntar - inte minst den kommande agitationsturnén mot privatiseringar. Håll utkik på när vi kommer till din stad - och hör av dig om du vill boka in oss!